Vad var det som hände?

Allt gick ju bra o så hände det här???

Lördagen den 5/5 var dagen mitt liv skulle förändras från tjock,gravid o lycklig till smärta,rädsla o ett helt nytt liv.

Jag har kännt av lite "magkatarrsbäsvär" men inget jag tyck varit konstigt med det då vi ätit skräpmat i ett halvår.

Lite svullan händer o fötter ingår ju i att vara gravid så inte reagerat på det heller.

Min extrema huvudvärk har jag trott varit migräns så inte sett det så allvarligt heller.

Var vart skillnade denna dag?

Min maktarr började på dagen o inget hjälpte.. smärtan vart värre o o vid 19 tiden grät jag av smärta men vägrade åka till sjukhuset.

Halv tio fick pappa iaf komma o vi åkte till akuten efter 2samtal med 1177.

Tog blod prover o kissprov.

Vi 23 tiden  fick jag någon shot som skulle dämpa smärtan men inget hände.

Jag hade vid det här laget börjat spy oxå o mitt huvud gjorde så ont att jag knappt kunde andas.

Vred mig i smärtor o vid 1.00 ca fick jag en citodon som inte heller gav någon lindrin...

Vi halv två skickade dem upp mig på förlossning o jag förstod inte riktigt varför dem gjorde det.

Där uppe möttes jag av helt galet gullig personal som förklarde att jag ev skulle behöva förlösas då dem misstänkte en havandeskapsförgiftning.

Mitt blodtryck var ju hur högt som helst o alla mina prover vart sämre o sämre liksa så jag.

Jag spydde konstant o hade så ont att jag inte  minns allt som hänt.

Hade både läkare o sjuksköterskor hos mig hela natten o dem tog prover på prover.

Dem kom in vid fyra fem tiden o berättade att jag var så pass sjuk att dem måste plocka ut mitt barn för vi båda skulle överleva o jag förstod varför men var i chock.

En timme senare står det två läkare o en narkos läkare på rummet o berättar att nu är det dax...

Hade ett stort team med många duktiga läkare.

Daniel var i norge o jag fick inte tag på honom..

Pappa o mamma fick komma in och vara dem som mötte upp mitt barn på barn avdelningen då jag inte skulle få träffa honom på minst 24h.

Operationen gick bra.

Jag är fortfarande sängliggandes men mår bättre o kämpar på.

Våran älskade prins var väldigt väldigt liten o det beror troligen på att jag varit sjuk o han inte fått all näring o kunnat växa som han ska.

Hampus <3 mitt hjärtas stora prins är en liten kämpe o han kämpar för sitt liv.

Jag o daniel kämpar för att ge han styrkar o orken att kämpa på.

Att få ha hampus här redan nu är ju en dröm med samtidigt en mardröm.

Jag älskar varje sekund med honom o vill ha han nära hela tiden.

Min rädsla att aldrig få chansen att bli han mamma på låg sikt är det som är tufft.

Att han ska behöva kämpa för sitt lilla liv känns orättvist o jag önskarjag bara kunde ge han en dröm start på livet som han förtjänar.

Världen utanför dessa sjukhus väggar flyter på men min har stannat.

Allt är så märkligt o jag får försöka ställa om mig menalt o kroppsligt.

Hur detta än slutar så är iaf  <3HAMPUS<3 det abslut finaste o vackraste jag upplevt.

Jag lever för han just nu o kommer göra så länge han tillåter mig.