Kusin lek!

 David sov som sagt hos sin farmor o farfar i natt.

Hampus vart överlycklig att kusin David skulle komma och leka.

Dem här två brukar bråka 60% o vara sams 40% men igår så lekte dem super bra tillsammans.

Lite bråk o knuffande men inte mycket alls.

Här är grabbarna i lekparken:

 

 

Så kul att se när dem lekar så bra.

Kul att dem har varandra.

Mina kusiner Emma o Camilla är ju två av dem viktigaste i mitt liv så hoppas David och Hampus också får en bra relation.

 

Hampus sprang in till mormor ,morfar o David direkt efter han vaknade o skulle leka =).

Vilket innebär att jag får avnjuta en kaffe i lugnet.

 

Imorgon ska Hampus till pappa en vecka efter 2 hos mig.

Första dagarna brukar vara lite skönt men sen blir det bara jobbigt.

 Saknar man att det inte är liv o rörelse här hemma.

Ibland vill jag bara ge bort han men samma sekund man tänker det så krossas hjärtat av tanken...Han är mitt liv o min glädje men även nån som testar varje cell i kroppen av tålamod.

 

 

Att inte hota, muta o kompromissa med sitt barn som jag INTE skulle göra är ju min räddning vissa dagar.

Skulle inte klara vardagen utan dessa saker just nu.

Hota då menar jag typ... lyssnar du inte kan vi inte gå till lekparken eller affären osv.

Muta menar jag att jag kompromissar med mig själv å låter hampus kanske få en glass efter maten om han äter upp..lyssnat o varit snäll el liknande.

 

Men jag känner att jag är iaf stark o konsekvent i det jag säger så han vet att det är allvar.

En dag åt han inte maten utan lekte då fick han inte glass men alla andra fick,

En annan dag så skrek och härjade han inne på Lindex för han ville ha en tröja.

Talade om att om han skärper sig o slutar bråka så kan han få den men han skrek kasta sig på golvet osv.. så jag hängde tillbaka tröjan o bar ut en sparkande skrikande H. (helt svettig och slut)

 

 

Ja som sagt är jag glad jag bara har ett barn i dag för två hade jag inte klarat av.

Så vissa dagar somnar man med tårarna brännande innanför ögonlocken av att man konstant har massa förbud o nej sägande här hemma men jag vet också att det är det bästa i längden för jag vill ha ett barn med respekt för sina med människor och som vet att man får ge o ta här i livet.

Inget är gratis.

Hampus är väldig generös o givmild, bjuder nästan alltid av sitt godis o leksaker.

Kramas o vill hjälpa om någon är ledsen så nåt rätt måste vi göra.

Han har väldigt sällan slagit någon så han vet även där att man inte ska göra illa varandra.

 

Men sen är han oxe som mig o envis som en...Skriker o gråter så fort det inte blir som han vill, tänk..Tjatar så mina öron värker.

 

Som jag sagt tidigare får jag utslag av gnälliga barn.

Får även det av andras gnälliga barn...

Inte mitt problem men ilar längs ryggraden på mig när jag hör barn gnälla.

 

Nej nog om detta nu. Ska passa på att plocka lite o fixa här så man kan ha hela dagen med noll måsten.

Kram på er!

 

 

 

 



Vart är sommaren?

Vart är sommaren o värmen?

Tycker det är höst kallt på kvällarna o endast kvavt dem dagar det faktiskt varit lite värme.

 

men håller hoppet vid liv att den ska komma =).

Några bilder på lägenheten:

Mitt sovrum dock inga tavlor eller nåt uppe än.

 

Kök o vardagsrum sitter i hop så här är från när man står på balkongen o kollar in.

Står i köket o kollar mot tv/balkongen o ser även dörren till mitt rum.

Balkongen

 

en av väggarna i hampus rum..( inget där inne är helt klart än ) minnet tog slut så får fota mera sen o visa..

 

Sen har jag en stor garderob, en hall och ett badrum också,hahaha!

Ska fota ordentligt när jag fått upp lampor o vardagsrumsbordet, samt satt upp tavlor och hatthyllan.

 

Nej nu ska jag ut med min vilding och hans kusin David som sover hos mamma o pappa i natt.

Trevlig helg på er.



Månaderna som gått!

Mycket har hänt sen sist jag skrev.

Jag har fyllt 35, liten har fyllt 3år, Dem har gjort överasknings fest för mig <3, varit på kryssning och jag har opererat bort ev hudcancer, haft möhippa för Sandra som ska gifta sig, flyttat och även daniel och jag har slutat kriga äntligen efter 5 månader.

Vilket innebär att Daniels amälan om barnmisshandel på mig (självklart inte sant) är avslutad hos soc där vi varit på några möten.
Även min polisanmälan mot honom borde bli nerlagd då jag inte vill vittna, känner att jag vill bara lägga allt bakom mig o gå framåt.

Min inre stress har lagt sig lite o en extrem trötthet har tagit över min kropp.

Nästan klar i lägenheten =). (bilder kommer)
 Flytta med små barn och ha en extrem trötthet är inte att rekomendera.
Vill ha så mycket mera tålamod med H än jag har men jag klarar inte av att släppa minsta på mina regler för då blir det bara massa bråk.
Han har en tre års trots dessutom o lyssnar inte för fem öre på vad man säger.

Så när han äntligen somnar på kvällarna fylls min kropp av ångest o sorg att jag inte är mera tolerant o engagerad.
Jag vill leka o jag älskar se han skratt, vara lycklig men jag vill även skruva ihop sängen så jag kan sova någonstans eller sätta i hop tv bänken så vi kan kolla på tv osv osv.

Det positiva är att jag har vänner som hjälper mig o stöttar mig, min familj som alltid ställer upp och semester.
Så nästa v borde lägenheten vara helt klar med lampor, tavlor, hatthylla mm som ska upp.

Hela detta år 6 månader har varit extremt tuffa och nu börjar nästa del i allt o det är att sörja, bearbeta det som hänt.

Har insett vilka vänner som är på riktigt o vilka som inte är det och tyvärr gör det ont att inse att vissa man trodde skulle vara där inte funnits.
 Men sånt är livet o får se det får det hållet att jag faktiskt i dag vet vilka jag kan lita på och inte.

Nu håller jag tummarna att sommaren ska komma så man kan vara ute hela dagarna o leka, bada och bara mysa.

Återkommer med lite bilder snart!
Hej på er så länge..

Extra mammor/Energi!

För ett kort tag har jag tyckt att jobbet inte ger något,att energin,motivationen för att leva bara inte funnits.

Sista v har jag sakta börjat återfå den energin o känslan av att se och längta till något.

Jag har haft en kanon natt på jobbet där jag känt jag gjort någon nytta o jag inser att det ger så mycket att få hjälpa andra.

Jag har haft så mycket med mig själv och inte orkat ge något sista tiden och har jag gett något har jag inte känt någon glädje i det..

Läste ett blogginlägg som delats på facebook om en ensam mamma med sin lilla 5åriga dotter som berörde mig oerhört.

Hon är extremt ensam med sin dotter o sökte människor att umgås med.

  http://ceciliablankens.se/2015/04/16/en-van-till-en-ensam-mamma-och-dotter/

Det som är underbart är tjejen med bloggen som skrivit inlägget o hjälper mamman, att mamman orkar o vågar be om hjälp och alla dessa fantastiska fina människor som vill hjälpa.

Det ger mig hopp,motivation o glädje.

Hade jag bott i Malmö hade jag svarat direkt.

Att få finnas o hjälpa någon få ett bättre o mera värdefull liv måste ju vara bland det bästa man kan göra.

Trots det är en egoistisk värld vi lever i så finns det så enorma mängder kärlek o medmänsklighet när det verkligen behövs.

Det som skrämmer mig är att det ens förekommer att man är så ensam i dag.

Nej nu måste fröken tusen tankar i huvudet sova så hon klarar av tredje vakna natten på jobbet.

Natti på er!

Glädje!

För första gången på länge känner jag glädje,lättnad o kan andas utan problem.

jag ler för mig själv o njuter av att ha liten liggandes här bredvid.

Nästa v blir jag 35år och det ska bli ett bra år med många skratt,o minnen för livet.

Ska börja den på bästa tänkbara sätt och det är middag med mina kära, fantastiska, galet bra vänner.

Ni som får mig att vara rik o levande när jag känner mig fattig o död. 

Älskar er <3!

Sen ska fyller min prins o mannen i mitt liv 3 år =).

Sen är det lite annat kul inplanerat i maj o sen kommer juni o då ska jag flytta och sen blir det nog förhoppningsvis en resa oxå.

Sen är det juli o jag är ledig i 8v!

(gamla bilder)

Ja i dag är en bra dag och jag sitter o njuter av Hampus andetag o smeker han lätt på pannan o kan inte låta bli att pussa oxå.. 

Han rycker till lite o jag måste hejda mig så han inte vaknar.

Att denna lilla perfekta människa kan fylla mig med sådan glädje,kärlek,stolthet o lycka är ju beyond words!

Today i love my life <3!!

Tid!

Dag blir till natt, natt blir till dag..mån blir tis.. vecka blir månad...

Jag blir erfarenheter rikare o jag får mera förståelse för hur fort livet kan förändras.

När jag öppnade dörren visste jag inte att jag tog klivet ut i kvicksand...

Jag visste inte heller du va den som skulle dra med mig neråt..

Vill förstå,vill kunna acceptera ,vill kunna se allt som en övergående smärta...

Sen vaknar jag o förstår att jag är märkt för livet.

Jag kan gå vidare ,jag kan le,jag kan vara lycklig men jag kommer alltid ha ärren.

Man vet inte hur stark man är fören man måste o det är så sant för hade någon talat om för mig för ett år sen vart jag skulle vara i dag då hade jag aldrig trott dem.

Jag vet jag inte styr över vad som kommer ske o vad som händer inte heller över att alla ni som blir indragna blir det.

Jag vet ni oroar er över mig o jag förstår er för jag hade oxå gjort det i eran situation.

Jag är som katten och har nio liv, landar alltid på fötter även om fallet är hårt o sjukt läskigt.

Jag har bara inte landat än...

För en månad sen sa jag det kan inte bli värre än det är o det blev det med råge.

Är det något jag lärt mig under dessa tre månader är att man känner aldrig någon och att man måste verkligen våga använda sig av dem resurser man har som sitt skyddsnät och sin förmåga att faktiskt klara av saker.

Skulle jag göra saker annorlunda men facit på handen??
 Garanterat...

Learn!

Senaste veckorna har varit hemska och jag förtränger allt som vanligt.

Lever just nu en mardröm som aldrig verkar ta slut.

Svek,utbrott, extrem rädsla, ilska och sådan sorg att jag inte kan ta in allt.

Självkänslan,modet o förståndet sviker mig stundtals men jag blundar ,andas o kommer tillbaka för det finns inget annat val.

Hur hamnade jag här???

känslan av sveke,tomhet, smärta...

Orden jag inte kan få fram o ensamheten jag känner.

Det ända bra är att jag vet vilka ni är o vad ni går för.

 

En dag ska jag berätta allt som hänt men just nu kan jag inte ens ta orden i min mun själv.

Balans!

Att hitta en bra balans i livet är svårt och speciellt för mig som är känslo människa.

Det är högt,lågt ,hit o dit med mina känslor.

Super arg som går över på 2 röda o blir skratt och självklart tvärtom.

Men en känsla jag har svårt att släppa är irtiation...

Hamnar just nu i situationer där jag känner mig sjukt irriterad utan egentligen ha anledning eller förståelse för vad som skapar känslan.

Ett exempel är att jag blev det på jobbet här om dagen o det sitter kvar än.

Det är en riktig skit grej o helt meningslös att ens bry sig om men ändå stör det mig oerhört.

Why???

Det som är ännu mera skruvat i hela situationen att det är dig jag vill ringa ,dig jag vill ventilera till och du som brukade få mig att släppa det.

Du var min allra bästa vän o min livskamrat. 

Den jag skulle leva hela livet med o jag var säker på det.

Jag är upprörd,sårad,arg ,besviken och det gör ont...

 För i så många lägen är du den som dyker upp i min hjärna.

När jag ser saker jag vet du skulle gilla eller bli glad om du fick.

Parfym lukter som påminner om dig och saker jag gör som jag tänker att shit tänk om D fått vara med.

Tanken att vi aldrig mera ska göra... Den är tung o det gör galet ont.

Du va min framtid, min trygghet, min kärlek , min familj!

Tålamod!

Mitt tålamod är slut o min snällhet är snart helt borta.

Jag har i tidigare inlägg sagt jag gillar inte låsta bloggar men snart kommer jag behöva låsa min då jag inte ens kan skriva vad jag känner ,vad som händer o det jag vill här.

Alternativet är att sluta blogga.

 

Förstår verkligen inte vad som är fel o hur det kunde komma till den här punken.

Kanske precis det här jag behövde för att verkligen förstå.

Hampus är mitt ljus o det som gör att jag orkar.

Hans kärlek o skratt gör mig så komplett.

Hans underbara lilla röst som säger så juvliga o härliga saker.

Armarna som kramar det hårdaste dem kan och han busiga blick och fantasi som får mig att längta tillbaka till barndomen.

Vad som än händer kan jag aldrig vara fattig,helt nere eller förlorad för jag har dig <3!

Du är min rikedom,skatt, mitt mirakel och min sanna glädje.

Älskar dig mera än livet själv och kommer alltid göra mitt bästa för du ska veta hur underbar,speciell,värdefull och älskad du är <3!

Finns inget du inte kan min lilla kärleks magnet.

sömnlöst!

Jaha då var det dax för tvångs sömnen som aldrig kommer...

Att inte sova gör mig så deppig o icke fungerande.

Tankarna snurrar, känslorna blandas till en ohyggligt äcklig sörja och leendet blir tårar..

Jag är lycklig,lättad, tacksam,och stark ena sekundern men nästa är jag liten,sårad,arg,osäker o så knäckt.

Really??

Ibland undrar jag om det är jag som inte fungerar som jag borde men sen inser jag att det är inte jag som har problemet.

Att man sårar varandra kan hända o det är inte alltid med mening men att gör det du gör mot mig är fan inte okey.
Jag är bättre än det här o jag kommer inte sjunka men det betyder inte att jag inte kommer leva med bilderna i mitt huvud o känslorna som dyker upp.
En del av mig vill bli hysterisk,skrika,bråka, bli 14 år o inte vara vettig o förståndig.

Nästa sekund inser jag att detta är fan så lågt att jag är så galet mycket starkare,bättre,smartare o smidigare än detta.
Tänker inte låta mina val av handlingar påverkas mera av dina förbannade dumheter.
Jag fölorar bara på det o jag blir inte lyckligare.

 Jag känner sån ilska samtidigt som jag får en känsla av sorg o sen blir det bara tomt.
Vem är du??
Varför???
Allt går över mitt förnuft o förstånd...

Not my life!

Veckorna som gått och händelser som förändrat min tillvaro, mitt sätt att vara,leva, hantera saker...

Det är som jag inte riktigt förstår det är mitt liv...

Lite för mycket att ta in och hantera.

Jag saknar nåt jag aldrig haft..

Sörjer nåt som aldrig varit mitt..

                                                 Längtar efter nåt som aldrig kommer hända...

Söker nåt jag inte behöver...

Reagerar på saker som inte spelar någon roll...

Jag har varit vilsen och jag har inte kommit närmare rätt väg utan är snarare längre bort än tidigare..

Gått i cirklar och det blir tyngre o tyngre att gå framåt.

Det är verkligen dax för mig att släppa ryggsäcken o bara hoppa upp på kanten o gå åt motsatt håll för annars kommer jag inte komma någonstans.

Jag känner inte igen mig själv alls och jag gör korkade barnsliga idiot grejer och reagerar som jag inte hade någon annan än mig själv att tänka på.

Jag har ju det finaste o vackraste i världen o Hampus är ju verkligen det bästa som finns i mitt liv.

Det positiva är att jag vet jag inte mår bra, jag tar hjälpen jag får och jag pratar om vad som är jobbigt.

Som sagt tidigare har jag mått dålig,varit vilsen men aldrig  i den här graden.

Den inre stressen är så maxad att jag minns inte vad jag gjorde i morse.

Ångesten kommer o går men den tär ganska hårt på mig då jag inte vet vad jag ska göra för att den ska släppa.

Alla ni som lyssnar när jag gråter så jag knappt kan prata eller när jag har sånt ångest påslag att jag hyperventilerar <3<3<3 ni är verkligen fantastiska.

Jag hoppas jag snart bara skrattar, ler när jag ringer och inte är upprörd,ledsen o mer eller mindre galen.

Tears!

Att säga att mitt liv är som en jojo just nu är ingen under drift.

Skrattet av löses med tårar o tvärt om.

Jag känner glädje o sån smärta,sorg.

Vet jag kommer fortsätta att åka upp o ner tills jag är klar o att det kommer vara olika långa stunder jag är uppe och nere.

Att jag ler gör inte smärtan mindre  men det känns bättre iaf för stunden.

Sen snart en vecka har jag nästan alltid knuten i magen o tårarna som bränner under ögon locken.

Jag vet inte riktigt om jag kommer gråta eller inte.

Jag gör det jag kan o lite till för att jag ska må bra och slippa denna fruktansvärda känsla.

Jag sover oroligt och är konstant trött.

Jag kämpar verkligen varje dag från det jag vaknar tills det jag somnar.

Återigen så är mina vänner dem som håller mig upprätt och får mig att skratt från hjärtat o ha ett leende som faktiskt är äkta.

Men karusellen av känslor kommer igen så fort jag får tid att tänka eller bara vara.

Rädslan för vad för tankar som kommer skrämmer mig och jag kämpar imot istället för att bara låta dem komma o släppa dem.

 Så mycket smärta att jag inte vet hur jag ska börja.

Så mycket skuld, frågor som är helt meningslösa att ens ställa sig men jag ändå gör som om jag kanske gjort si el så osv osv..

Hur jag än tänker/vrider saker så vet att jag kan inte ställa den frågan för då hade jag inte dem förutsättningar jag har i dag eller stod där jag står i dag.

Jag måste lita på att jag gjorde allt jag kunde med det jag hade.

Saknade av min son är nästan outhärdlig o jag längtar så intensivt efter att få ha han nära.

Höra han skratta,busa,se han vackra ögon,hålla hans perfekta hand och pussa hans mjuka kinder.

Tårana rinner o jag får svårt att andas.

Hur kommer jag någonsin lära mig att leva utan???