Tears!

Att säga att mitt liv är som en jojo just nu är ingen under drift.

Skrattet av löses med tårar o tvärt om.

Jag känner glädje o sån smärta,sorg.

Vet jag kommer fortsätta att åka upp o ner tills jag är klar o att det kommer vara olika långa stunder jag är uppe och nere.

Att jag ler gör inte smärtan mindre  men det känns bättre iaf för stunden.

Sen snart en vecka har jag nästan alltid knuten i magen o tårarna som bränner under ögon locken.

Jag vet inte riktigt om jag kommer gråta eller inte.

Jag gör det jag kan o lite till för att jag ska må bra och slippa denna fruktansvärda känsla.

Jag sover oroligt och är konstant trött.

Jag kämpar verkligen varje dag från det jag vaknar tills det jag somnar.

Återigen så är mina vänner dem som håller mig upprätt och får mig att skratt från hjärtat o ha ett leende som faktiskt är äkta.

Men karusellen av känslor kommer igen så fort jag får tid att tänka eller bara vara.

Rädslan för vad för tankar som kommer skrämmer mig och jag kämpar imot istället för att bara låta dem komma o släppa dem.

 Så mycket smärta att jag inte vet hur jag ska börja.

Så mycket skuld, frågor som är helt meningslösa att ens ställa sig men jag ändå gör som om jag kanske gjort si el så osv osv..

Hur jag än tänker/vrider saker så vet att jag kan inte ställa den frågan för då hade jag inte dem förutsättningar jag har i dag eller stod där jag står i dag.

Jag måste lita på att jag gjorde allt jag kunde med det jag hade.

Saknade av min son är nästan outhärdlig o jag längtar så intensivt efter att få ha han nära.

Höra han skratta,busa,se han vackra ögon,hålla hans perfekta hand och pussa hans mjuka kinder.

Tårana rinner o jag får svårt att andas.

Hur kommer jag någonsin lära mig att leva utan???