Åter igen slås jag över hur strak kärleken till sina/sitt barn är.
Jag älskar Hampus mera än livet själv å har ibland nästan kvävts av min kärlek till honom.
Jag vet inte vad som är normalt för jag har bara ett barn men ibland måste jag nästan stänga av vad jag känner för det blir så intesivt.
Denna konstanta rädsla att något ska hända min skatt, mitt mirakel.
Känslan och stoltheten som nästan exploderar i mig när jag ser hur duktig han är och vilken galet vilje stark liten människa jag skapat.
När han kryper upp i famnen lägger arman om min hals och kramar det hårdaste han kan och säger mamma jag vill gosa <3.
Jag vill aldrig släppa taget, vill pausa tiden.
Jag älskar att vara Hampus mamma även om jag ibland el ofta har nerverna utan på huden och tålamodet testast till den yttersta gränsen.
Jag sörjer fortfarande att jag minns inget av hampus första 10 månader knappt.
Jag levde under sådan stress att jag kommer inte ihåg att jag haft en liten liten bäbis.
När jag ser andra med deras små söta nya liv så minns jag inte att jag har har haft det.
Är som jag förlorat hans första år o jag blir ledsen för jag vill minnas.
När jag går tillbaka i bloggen så ser jag o kan läsa men jag minns inte hur det känndes förutom denna extrema rädsla att han skulle försvinna från mig.
Jag försöker att inte tänka på vad jag inte minns men ibland slår det mig bara att jag kommer inte kunna berätta hur det var för honnom utan att läsa bloggen för jag vet inte.
Men det jag vet är att utan hans enorma stryka och vilja skulle jag inte vara här där jag är i dag med ett sånt otoligt litet vackert barn med sån enorm klokhet och kärlek.
Han är smart och vet exat hur han ska charma sin gamla mamma.
