Not my life!

Veckorna som gått och händelser som förändrat min tillvaro, mitt sätt att vara,leva, hantera saker...

Det är som jag inte riktigt förstår det är mitt liv...

Lite för mycket att ta in och hantera.

Jag saknar nåt jag aldrig haft..

Sörjer nåt som aldrig varit mitt..

                                                 Längtar efter nåt som aldrig kommer hända...

Söker nåt jag inte behöver...

Reagerar på saker som inte spelar någon roll...

Jag har varit vilsen och jag har inte kommit närmare rätt väg utan är snarare längre bort än tidigare..

Gått i cirklar och det blir tyngre o tyngre att gå framåt.

Det är verkligen dax för mig att släppa ryggsäcken o bara hoppa upp på kanten o gå åt motsatt håll för annars kommer jag inte komma någonstans.

Jag känner inte igen mig själv alls och jag gör korkade barnsliga idiot grejer och reagerar som jag inte hade någon annan än mig själv att tänka på.

Jag har ju det finaste o vackraste i världen o Hampus är ju verkligen det bästa som finns i mitt liv.

Det positiva är att jag vet jag inte mår bra, jag tar hjälpen jag får och jag pratar om vad som är jobbigt.

Som sagt tidigare har jag mått dålig,varit vilsen men aldrig  i den här graden.

Den inre stressen är så maxad att jag minns inte vad jag gjorde i morse.

Ångesten kommer o går men den tär ganska hårt på mig då jag inte vet vad jag ska göra för att den ska släppa.

Alla ni som lyssnar när jag gråter så jag knappt kan prata eller när jag har sånt ångest påslag att jag hyperventilerar <3<3<3 ni är verkligen fantastiska.

Jag hoppas jag snart bara skrattar, ler när jag ringer och inte är upprörd,ledsen o mer eller mindre galen.

Tears!

Att säga att mitt liv är som en jojo just nu är ingen under drift.

Skrattet av löses med tårar o tvärt om.

Jag känner glädje o sån smärta,sorg.

Vet jag kommer fortsätta att åka upp o ner tills jag är klar o att det kommer vara olika långa stunder jag är uppe och nere.

Att jag ler gör inte smärtan mindre  men det känns bättre iaf för stunden.

Sen snart en vecka har jag nästan alltid knuten i magen o tårarna som bränner under ögon locken.

Jag vet inte riktigt om jag kommer gråta eller inte.

Jag gör det jag kan o lite till för att jag ska må bra och slippa denna fruktansvärda känsla.

Jag sover oroligt och är konstant trött.

Jag kämpar verkligen varje dag från det jag vaknar tills det jag somnar.

Återigen så är mina vänner dem som håller mig upprätt och får mig att skratt från hjärtat o ha ett leende som faktiskt är äkta.

Men karusellen av känslor kommer igen så fort jag får tid att tänka eller bara vara.

Rädslan för vad för tankar som kommer skrämmer mig och jag kämpar imot istället för att bara låta dem komma o släppa dem.

 Så mycket smärta att jag inte vet hur jag ska börja.

Så mycket skuld, frågor som är helt meningslösa att ens ställa sig men jag ändå gör som om jag kanske gjort si el så osv osv..

Hur jag än tänker/vrider saker så vet att jag kan inte ställa den frågan för då hade jag inte dem förutsättningar jag har i dag eller stod där jag står i dag.

Jag måste lita på att jag gjorde allt jag kunde med det jag hade.

Saknade av min son är nästan outhärdlig o jag längtar så intensivt efter att få ha han nära.

Höra han skratta,busa,se han vackra ögon,hålla hans perfekta hand och pussa hans mjuka kinder.

Tårana rinner o jag får svårt att andas.

Hur kommer jag någonsin lära mig att leva utan???

It´s coming!

Jag blir rädd för mig själv och mina tankar.

Jag får min krasch nu o den är fruktansvärd.

Jag sover inte men vägar sjukskriva mig.

Jag kan inte äta men försöker iaf.

Har massor som behövs tas tag i men jag orkar inte.

Jag har sån ångest i kroppen som bara vill ut och jag gråter och gråter men det gör lika ont , lika många hemska,skrämmande tankar dyker upp.
Sista 2 dygnen har jag jobbat 24h ,sovit 3h och gråtit 10h.

Ångesten försvinner inte den är kvar och jag kan inte hantera det.

Jag spyr nästan i ren o skär ångest.

Jag måste säga till dem som står ut o lyssnar att ni är ju guld.
Maria,Nadja och Sandra,Marcus ni lyser verkligen upp mitt liv på alla tänkbara sätt.
Sen till er andra som oxå finns och vill hjälpa som jag inte låtit göra det.
<3 vetskapen att ni finns ger mera än ni tror <3

Daniel du kommer alltid vara älskad av mig och jag vet att du verkligen gör allt du kan men jag är inte mottaglig och jag är ledsen för det.
Du är den som inte ger upp utan kämpar på och jag är ledsen jag inte får dig att se det.

Vet efter all denna sorg att jag kommer bli glad igen.
Jag ser möjligheten att börja om efter jag nu äntligen släppt o slagit i botten.
Jag kommer vara starkare,gladare,tryggare och mycket mera levande efter.

När sanningen kommer ikapp!

När man inser vad man gått minste om och man ser saker ur andra perspektiv...

Smärtan är nästan outhärdlig och tårna rinner på riktigt för första gången.

Känslor jag har som jag inte kan prata om och osäkerheten sprids som ett virus i hela kroppen.

Har mått så sjukt bra senaste dagarna o verkligen njutit o insett att shit det är såhär det ska vara o kännas.

Återigen kan det vara lite sömn o att jag inte får Hampus på 9dagar som gör mig så otroligt liten o ur balans.

Rädslan att aldrig bli älskad eller duga åt någon smyger in i mig o jag kan inte få bort känslan.

Att inte tycka om det man ser i spegeln o förnuftet som försöker övertala känslan..

Det låter lätt med det är svårt och  jag misslyckas iaf idag...

Tur det snart är en ny dag och jag har en ny chans att övertala mig själv att jag är ju ett kap o förbannat jävla bra.

Att jag duger som jag är!

Nu väntar 36h jobb helg!

Hoppas ni alla som läser får en underbar helg och en kärleksfull alla hjärtans dag <3!

Vänner!

Senaste veckorna har jag gjort så mycket saker med mina vänner o man inser hur mycket man saknat att göra det.

Senaste veckorna har jag lunchat säkert 10g och även varit ute och ätit ett par gånger.

Även gått på bio, krogen,middag med spel och sjukt mycket skrattande.

Bara hängt o inte gjort något förutom skrattat åt galna minnen insett att fan vilket händelserikt liv jag levt.

Har fått smak på livet.

Ja just nu är det jobbigt o tungt men jag är inte redo att släpp muren jag byggt upp.

När jag fått lägenhet o allt är klart kommer garanterat floder av tårar rinna men just nu försöker jag bara göra så mycket som möjligt för att må okey.

Daniel till dig vill jag säga att det är
 MIN blogg och MITT sätt att ventilera.

Jag har aldrig bett dig läsa det.

Jag skriver mina tankar,mitt sätt att se saker och hur jag upplever det.

who am i??

Senaste månaden har jag gjort saker som jag inte riktigt kan förklara.

Jag vet inte om det är separationen el om jag bara tappat kontrollen på mig själv.

Jag har dock fått flera minnen för livet som jag faktiskt kan skratta åt och säga att Jan 2015 va det många första gången uppleverser.

Men utan er som finns vid min sida skulle jag vara förlorad.

Så skulle vilja säga till er som älskar mig trots mina idiot grejer att ni gör varje dag till en lite bättre och mig starkare än jag trodde.

Tack till min M (Marcus) som varit, är och kommer vara min terapuet,haha även den bästa på att lyssna,trösta o ge råd. 

Älskar dig och skulle inte vara där jag är just nu om du inte fanns.

Sen självklart min älskade o helt galet fantastiska Sandra som står ut med mina dumheter,fall,utbrott,tårar osv.

Du har funnit i princip hela mitt liv 27år av dem iaf och med handen på hjärtat vet jag inte vem jag är utan dig.

Du är min familj och mitt skyddsnät.

Sen har vi Nadja som gör allt hon kan för att hjälpa,stötta o även hon lyssnar,ger mig råd,skrattar o gråter med mig.

Denna fantastisk starka kvinna som även klarar av att vara en underbar mor och fru.

Du inspirerar.

Älskar dig o så tacksam du finns.

Sen finns det massa massa andra som gör så mycket dem kan för att få mig att klara denna tid fast dem har det så jobbigt sjävla.

Malin,Malin,Maria,Emma,Linda,Lollo ,Nicklas,Inga mf

Sist men inte minst mina föräldrar och min bror med hans familj som låter mig bo i deras källare.

Tack för ni alltid finns,ställer upp och aldrig dömer mig.

Att ni aldrig tvekar eller gör så jag känner mig som en börda.

Alla borde ha sån familj som jag har.

Så trots alla hinder har jag alla verktyg,möjligheter att hoppa över dem.

Så rädslan att tappa bort mig själv minskar lite när jag lyfter blicken och inser vad jag har och hur galet lyckligt lottad jag är.

 <3<3<3

TACK TILL ER FÖR NI GÖR FALLET MINDRE SMÄRTSAMT OCH VÄGEN UPP LÄTTARE!