Tid att tänka o känna!

NU när vi är så nära det normala hinner allt ikapp o man undrar hur fan man har orkat o vad det är som hänt egentligen.

Dvalan som kom  och verkligeheten som försvan är på väg att komma tillbaka.

Sitter inte längre fast o ser världen utanför fortsätta medans min egna har stannat.

Den har börjat rulla på o jag är överlycklig men helt slut och lite ledsen.

Det är först nu man förstår hur sjuk o dålig våran lilla Hampus verkligen varit.

Hur han verkligen kämpat o hur stark han är.

Har begärt att få hans sjukhus journalen så jag kan läsa, förstå o berarbeta.

Även min egen o fatta vad som hände o hur förlossningen gick till.

Jag missade ju allt det.

Första v är ett töcken o jag minns inte ens alla dagar.

Var nog sjukare än jag ville erkänna o såhär i efterhand är det tur jag inte kände efter så mycket utan bara körde på.

Att blev inte som väntat o det är helt okey för vi kommer iaf få det vi alltid velat ha.

<3

Nu börjar nästa fas =).

Dock innebär det vissa saker som lite flera läkarbesök o uppföljningar på Hampus det är både underbart skönt men oxå jobbigt.

En som skrev komentar här  skrev att man vågar nästan inte ta till sig sitt barn i rädsla att förlora det och det är oxå min sanning.

Sjukt för även om han skulle försinna så skulle det göra lika ont även om jag inte hade han nära så ofta.

Bandet finns där <3.

Ju mera jag myser o gosar ju djupare skräck byggs på att han kan försvinna och mera behov av att ha han nära uppstår.

(gör det iaf så ofta jag orkar o kan)

Verkligen ofattbart hur mycket man älskar sina barn.

Finns inget finare än dig mitt älskade lilla <3.

Till o med när du skriker är du det vackraste jag vet.

Han är speciell dels för han är mitt första barn, han är så önskad o skapad av ren kärlek med lite hjälp (ivf)
Kom så mycket tidigare än väntat o har skakat våran värld på ett fantastiskt o mindre bra sätt.
Inget med våran Hampus är vanligt o som det brukar.
ALLT är SPECIELLT <3!