Kampen om ett barn:
Ivf är vanligare än man tror men för det är det inte mindre jobbigt el smärtsamt att gå igenom.
Idag när jag sitter här lycklig o gravid i 17:de veckan, känns som allt bakom är historia o man har förträngt den ständiga kampen,allas kommentarer o deras åsikter.
Men grejen är att fuck vilken jobbig resa det varit.
Daniel har hela tiden varit den starka o den som tröstat o haft positiv inställning.
Min har kommit o gått lite som en bergodalbana.
Hopp/längtan o besvikelse/ frustration har kantrat varandra.
Ena sekunden var jag stabil o oslagbar nästa liten o livrädd.
Något som jag märkt är att människor runt än verkar tro att bara man får ett svar ja ni kan el nej ni kan inte få barn så ska längtan efter att ha barn försvinna!
Sorgen förstår dem kommer finnas om svaret bli det värsta tänkbara men inte att längtan inte försvinner.
Sorgen kan jag leva med men den ständiga längtan som äter en inne från kan jag inte hantera kan jag säga.
Nu har allt gått som i en dröm för mig o min älskling och man känner sån total lycka, längtan samt en tacksamhet att få denna underbara gåva.
Jag vet det finns så många människor där ute som har samma starka vilja som jag haft o inte kan få barn.
Det gör ont att veta att fina människor får kämpa o ha den sorgen med sig i hela sitt liv.
Fortfarande har jag enorm rädsla att barnet inte kommer överleva el det ska bli komplikationer på olika sätt osv osv.
Förstår att alla blivande mödrar har samma skräck/rädsla o det är en ständig längtan efter få bekräftelse från den lilla i magen i form av att den rör sig o man känner det är livat i magen =).
<3 <3 <3
Sen längtan o nyfikenheten på vem det är som finns där inne flicka/pojke?
Kommer den ha daniels el mitt hår,hudton ,ögon,öron,näsa?
Vilken personlighet kommer den lilla få hoppas på pappa daniels lugn o humör =) hehe men min envishet o nyfikenhet?
Är så spännande o så härligt att man som sagt glömmer kampen som finns där bakom.
Det är nog en försvarsmeckanism med att glömma det jobbiga, du bär på något så värdefullt och din fokus ska ligga på nu. Det är inte förren Emelie kom jag kan förstå den kamp ni har haft. Det är inte förrän nu jag förstår vad det är ni saknar. Vi hade tur och för oss gick det snabt, kan aldrig förstå eran känsla men vet nu vad vissa aldrig får uppleva. Jag är så otroligt glad för din skull. Kände mer lycka än vad jag trodde jag skulle göra när du berättade att det äntligen var er tur! Inser att du betyder massor för mig och saknar dig min underbara vän. massor av kramar till er! /Jenny
SvaraRaderaKommer oavsett vad bli världens underbaraste lilla unge, även om den har din nyfikenhet eller Daniels hår ;P
SvaraRaderaJa usch ja, rädslan. Den fanns hos mig också, under graviditeten, väldigt starkt när vi kom hem med den lilla och nu 9 månader senare oroar man sig fortfarande för att ngt ska hända :-). Fast inte som förut. Jag tror att det är naturligt att "glömma" känslor man levt med och i, och jag tror att det är precis så det ska vara. Nu är det en ny fas med nya upplevelser och skulle man bära med sig allt så orkar man nog inte till slut. Vi är värda att, oavsett vår historia, få släppa taget ibland och vara här och nu. Förstår du hur jag tänker? Livet är nog som det är, här och nu! :-) Stor kram! /bloggläsare
SvaraRaderaOOooh det är bara början för ett livslångt oroande och ojande.
SvaraRaderaNär man bär runt på magen vill bara att den lilla ska buffa runt så man får ett litet "hej jag är faktiskt på väg" mest hela tiden... och sen när de väl kommer ut och man får upp det där lilla lilla knyttet på bröstet så blir man påmind om hur bräckligt livet är och hur otäck världen är och man vill inget annat än skydda dem från omvärlden.
Som Emsen skrev, ovasett så kommer pyret bli världens bästa och mest underbaraste lilla personlighet någonsin!