Jag verkar kommit in i en trött period.
Sover dåligt ,är irriterad,arg allmät bitter eller nåt.
Jag har i yngre dagar tesat pratat med psykolog och det gav absolut ingenting då hon va dålig.
Jag tror dock alla skulle behöva prata med någon iaf några gånger i sitt liv då vi är speciallister på att vara bäst o veta allt om oss själva.
Fast frågan är om vi verkligen gör det?
Jag tror vi växer och utvecklas enormt när vi är i vårat mörkaste ställe o verkligen behöver ta tag i det som inte annars tas tag i.
För mig kommer saker ikapp o jag är utmattad på gränsen till utbränd.
Jag ska dock försöka göra det jag kan för att vända denna trend neråt.
Senaste tiden har jag gjort massa saker bara för jag "måste" o det behövs göras inte för jag vill eller känner glädje i det.
När jag kännt jag vill gråta har jag hållt tillbaka o sen istället fått ett vredes utbrott.
Jag känner jag inte velat träffa vänner med barn då jag knappt orkar med mitt eget.
Nu när D är hemma kan jag för första gången sen Hampus föddes släppa på saker o låta han ta hand om det.
Det är mitt stora problem jag har tagit på mig alldeles för mycket av saker jag inte behöver.
Daniel är väldigt tålmodig och hjälpsam vilket jag är så tacksam för.
Jag har skapat situationen för mig själv och jag måste lösa den.
Skulle jag göra om allt skulle jag nog göra det igen för jag är sån.
Förändringarna jag gjort tidigare har inte gjort så mycket för mitt mående förutom löst saker för stunden.
Jag gör som alltid flyr in i att finnas för alla andra,jobba mera än jag borde o slippa känna och tänka själv.
Jag är medveten om allt men ändå så gör jag samma sak om och om igen.
Vet att dem runt mig blir frustrarade då dem ser hur jag mår och jag ser hur mycket dem vill hjälpa men det är bara jag som kan förändra.
Detta är andledningen till mitt dåliga bloggande.
Självklart har jag dagar som är helt underbara oxå men jag känner jag ä slut mentalt och inte har tålamodet eller energin till det jag borde.
Så heja mig själv nu!
Heja dig fina Alexandra❤️/Nadja
SvaraRadera