Undra hur många tankar som egentligen hann passera i mitt huvud under dessa ca 1,5minut jag faktiskt var medveten om vad som hände.
jag o hampus ca 30 min innan anfallet:
Ett sätta telefonen på högtalare när jag ringde.
lägga hampus i framstupa sidoläga så han inte kvävdes.
La han på hårt underlag så jag skulle kunna göra första hjälpen,tänkte sammtidigt att han kanske kvävs då efterson dreggelt bara rann.
Lyfte honom o insåg att han var inte spänd som i en kramp men fortfarande medvetslös.
Sen minns jag inte vad jag gjorde under några sekunder..
Hann ringa 112 2gånger innan dem svarade.
Tusen saker som kunde vara felet.
Jag ville bryta ihop å bara gråta o skrika åt honom att vakna o komma tillbaka till mig men visste det inte skulle göra någon nytta.
På något märkligt sätt behöll jag lugnet o grät inte fast tårana brände innan för ögonlocken.
Klappade försikt på honom o pratade lugnt.
Dock minns jag inte alls vad jag sa till damen på 112. hon hade skånsk dialekt minns jag men inte mera.
När han återfick medvetande så ville jag gråta av lättnad,lycka o tacksamet men höll tillbaka o fortsatte bara klappa på honom och til lslut när ambulansen kom lyfte jag upp honom.
Vad man gör i kris situationen är väldigt olika.
Om daniel varit hemma kanske jag inte alls varit så samlad o lugn utan hade säker flippat totalt.
Våran starka kille är ju så undebar och varje dag är en gåva med honom.
<3 på lassarettet efter alla provtagningar
Efter jag pratat med 112 så tänkte jag att jag ringer en vän för att inte flippa ur.. Skulle ringa linda.p men ringde Lindra.J =).
Fast det gjorde inget för linda.j var så lugn o bra så hon fick mig lugn o pratade med mig ända tills ambulansen kom.
Tack linda för du höll mig på jorden under dessa minutrar.
Hoppas du vet hur tacksam jag är att du pratade med mig o fick mig så lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar