Blandade känslor!

Imorgon är det 80års kalas för min farmor och det ska bli super härligt o träffa mina rara goa släktingar.

Har två fastar Lena och Eva-maj som jag träffar lite oftare än min tredje faster som heter Anneli o bor i stockholm.

Alla tre är helt underbara.

Sen har jag en farbror som heter Bo-ivar och kallas bosse som oxå är så otroligt mysig.

Farmor och farfar har iaf gjort 5st helt perfekta barn tillsammans.

Dem lever inte tillsammans men varit vänner i alla år dem inte varit ihop ca 40 år kanske,har ingen aning faktiskt...

Sen har jag en faster till som bor på gottland och är endast halv syster med dem övriga nämnda.

Farfar bor endast någon gata här i från mig o han har jag alltid haft närmare relation till än farmor.

Farmor har jag i mina yngre dar inte gillat för 5 öre.

Tyckt hon varit en kall kärring som jag inte brytt mig om hon lever eller dör för hon fanns inte i mitt liv ändå.

Men något hände för några år sedan och helt plötslig vart hon mänsklig o kunde visa känslor.

Då visade det sig att hon är ju en rikt härlig tant =).

En människa jag faktiskt kan älska.

Idag är hon dement o det är jobbigt att se henne gammal o trött.

En del av mig älskar henne o lider med henne samt önskar hon bara får ha det så bra hon kan.

Den andra känner inte så..... ( men självkart vill jag hon alltid ska må bra och ha det bra)

Farmor brydde sig aldrig när jag ville hon skulle bry sig o jag behövde det.

Hon vart extremt arg när jag än gång på eget bevåg ringde och talade om hur jag faktiskt kände.

Var då ca 15 år.

Hon ringde upp mina pappa som inte ens visste jag ringt henne o talade minsann om att hon tänker inte sitta o ta massa skit från en tonåring.

I det läget där jag sagt jag inte ville ha hennes pengar utan hennes närvaro och hon vart arg o vägrade lyssna samt ringde upp min pappa som inte alls hade något med saken att göra, då dog hon för mig.

Dit jag vill komma är att jag tror inte jag går på farmors 80års dag för hennes skull utan för min egen.

Är det ego av mig?

Jag känner jag tycker så synd om henne.

Jag förlät henne för längesen men jag har aldrig glömt.

Jag älskar mina andra släktingar som kommer o jag vill träffa dem mera än huvud personen.

Sen känner jag att det kanske är sista versen för farmor o jag vill vara en del av den.

I äldre dar förstår man saker man inte gjorde som ung men det förändrar fortfarande inte att jag hela min upp växt aldrig känt jag haft en farmor.

Hon försökte nog på sitt sätt o jag kan vara svår när det kommer till känslor så jag hade nog stor del i det, men känner ändå det ligger på den vuxnas ansvar att ha en relation o visa sitt intresse.

Nog om det nu.

För jag längtar faktiskt tills i morgon när jag får träffa alla och även Farmor.

Vill bara tillägga att farmor alltid har haft så fina dresser på sig i alla år med fina smycken o skor till =).

Kanske därifrån mitt intresse till kläder kommer.