Människor

En fundering jag har är om vid med åren som passerar verkar bli mera ego, beroende av hur andra ser oss och själviska???

Vi förväntar oss att människor ska ställa upp, ta ens fight  osv osv men själva ska man bara gå omärkt förbi och tänka på sig själv o sitt.

Man ska ha allt och gärna lite mera.

Vi vill ha fasaden/illusionen om att vi är allt och lite mera.

Har det perfekta livet med bra ekonomi kärlek,vänskap,perfekta kroppen,bästa frun,underbar mamma inga problem mm.

Vi skäms o vågar inte vara oss själva för då kanske vi inte duger.

Sätter upp murar och skydd för ingen ska komma för nära.

Tävlar mot sina vänner för att vara bättre o mera framgångsrik.

Min sanning:

Jag är en ensamstående mamma som kämpar för att få ihop vardagen.

Jag gråter mig till sömns av trötthet,dåligt samvete o ångest för allt jag inte klarar det jag vill eller lyckas med det jag tänkt.

Jag känner mig extremt lite och misslyckad i vissa möten/situationer och drömmer mig bort till en plats där jag vore bättre o modigare.

Jag väljer bort saker av osäkerhet o kämpar med livet i sig.

Jag är allt annat än perfekt.

Jag är en känslo människa.. jag älskar, exploderar, gråter o skrattar hysteriskt.

Jag har turen att ha funnit riktiga vänner o pärlor i mitt liv.

Dem gråter med mig ,skrattar med mig , pushar mig,lyfter mig och ger mig verktygen jag behöver för att klara saker.

Dem känner mig och alla mina brister men älskar mig ändå.

Så jag utvecklas,växer och går sakta lite framåt även när det känns som jag åker 10 steg bakåt.

Men ändå sitter jag här o drömmer mig till en verklighet där jag är lite snyggare, har bättre ekonomi, är modigare och självsäkrare.

Trots jag inte vill dras jag med i karuseller av att vilja ha perfekta livet och mål som är orimliga.

För sanningen är att lyckan o perfektionen kommer inifrån och inte utifrån.

Jag har ett bra liv för jag har allt men vill ändå ha det just det där som inte spelar någon roll egentligen för jag i min galna tanke tror jag då blir lyckligare.

Vi har alltid 3st val i alla situationer vi hamnar och dem är:

Gilla läget o acceptera hur det är .

Att försöka förändra o kämpa för det.

 Sista är att släppa det, gå vidare.

Problemet är att människor vill ofta förändra men vågar inte/ orkar inte ta den fighten o hamnar då i någon slags läge av negativitet o det i sin tur sprids som pesten.

Jag vet det är sjukt svårt o en sak man får träna sig på men seriöst alla vuxna bäbisar väx upp o stå för vem du är!

Vi behöver sluta vara så rädda för våra med människor.

Ingen är perfekt eller kan allt så våga vara trasig o kantstött för det är vi alla på något sätt mera eller mindre.

Världen behöver mera kärlek och mindre rädsla.