Emty!

Tomrummet som blir när liten inte ligger och andas bredvid mig eller när jag hör hans tassande små fötter över golvet.

När jag känner hans perfekta små armar om min hals och i den stunden gör inget ont allt är som det ska.

Tystnaden efter..

Hans lilla röst som tjatar mamma,mamma,mamma,mamma eller bilar som tjuter.

Att leva utan mitt mirakel vid min sida varje dag är min största utmaning.

Smärtan i bröstet när jag lämnar honom o tårarna som bränner  innanför ögonlocket.

Han har det superbra hos pappa och älskar att vara där oxå så jag vet han mår bra men jag gör det inte.

Jag kommer aldrig vänja mig men jag kommer lära mig att kunna hantera det.

Känslan av misslyckande och att jag splittrat familjen.

Samvetet som spökar.

Karusellen av känslor går non stop och jag försöker sakta in men går ändas korta stunder.

Dålig sömn och lite tålamod.

Allt som måste tas tag i och tiden som bara rullar på.

Snart dag för 36h jobb helg vilket både är skönt och jobbigt.

Trevlig helg om jag inte hittar hit innan den är slut.